En fråga som gav mig en klump i magen men samtidigt ställde mig mot väggen.

Först blev jag tom, försökte skratta bort det. Född tjockis. Föddes med mat i min. Ha ha ha. 

Men jag har försökt att tänka på det flera gånger. Vad var det som hände ?

Jag vet inte vad det var. Jag fick ingen wake up call efter de första 10 kg. Inte heller de andra 10. Eller tredje. Kanske vid fjärde eller femte. Kanske var det för att jag sedan jag var 13 år har haft en dålig relation till mat, jag har hetsätit, spytt, knappt ätit något, ätit allt. Den historien vet ni.

 Kanske för Att jag omedvetet såg kilona öka men inte ville göra något åt det, och tog till maten som min bästa vän men samtidigt värsta fiende. 

Kommer ihåg att jag låg på andra sidan jordklotet och smsade med Johanna.

Jag har alltid haft panik över min kropp men där och då ändrades det. Det blev panikartat. Jag hatade mig själv. Kunde inte njuta av de sista dagarna. Ville hem och börja mitt nya så kallade jag.

Körde väl kanske 1-2 månader. Sprang min första kilometer. Sommaren kom och jag gick upp allt igen. Halvdan satsning. 

December 2013 bestämde jag mig för gott. Det är dags nu.

Jag har gått ner ganska bra i vikt tills nu. om jag får säga det själv. På ca 2 år. - 40 kilo. 20 kg per år. 

Jag känner mig stolt över mig själv. Men på den senaste månaden har jag och vågen varit ovänner. Vi har inte samarbetat.. Och jag vet varför.

Jag är så innerligt trött på stressen. 

Den förbannade jävla trötta hetsen.

"Måste till gymmet." "Måste göra det." "Måste utesluta det där." "Måste måste måste."

Jag har på det senaste försökt att sträva efter en balans.

Jag behöver inte träna 10 gånger i veckan. Jag tränar när jag vill och när jag känner för det. Oftast blir det fem sex gånger i veckan, men ibland blir det två. Och det är jag så nöjd med! Jag gör mitt bästa efter mina förutsättningar. Jag och Linus blir ständigt ifrågasatta att vi tränar "såååå" mycket. Men det gör vi inte. Max 2 timmar om dagen. Om ens det. Det inklusive resa dit, träna där och hem. 

Jag behöver inte äta min kyckling eller nötfärs varenda jävla vardag. Men jag gör det för att jag vill. Känner jag en dag att jag vill ha pizza, ja men då köper jag väl pizza. Och ja, jag äter fortfarande en hel pizza. Med nöje. Med bea också förresten. 

Jag kan fortfarande trycka i mig en stor påse popcorn. Eller chips. Eller godis. Jag vill inte bli ledsen mer när jag ser folk skriva om sin ångest, även om jag ofta kan vara den som får ångest.

Jag är bara så innerligt jävla trött på det. För helvete. Lev. Gör det du vill och mår bra av. Uteslut det du vill och träna det DU vill. För att du mår bra. Fånga dagen med ett leende, ät en påse godis om du vill och spring om du vill. Spring av lycka, för att du vill. 

För min del är hetsen över. För min del står mitt välmående och den välkända balansen i fokus. Det tar ett tag. Hade aldrig klarat det utan mina fina vänner och familj.. Men balansen... mina vänner.  Den har jag nog hittat. Jag har hittat det jag mår bra av! Den härliga vardagen som fylls med glädje och massa kul 

Menar absolut inte att klampa någon på tårna eller om någon tar illa upp så ber jag om ursäkt . Jag vill bara visa uppskattning för mina nära och kära som fått mig att växa som människa. Mest i hjärtat och i huvudet.

Fredagskram.