Jag skrev igår på instagram att jag har haft det svårt en vecka att ta mig till gymmet. Det har liksom varit "åh orkar jag verkligen" eller "jag tar det imorgon." 

Jag har ändå klämt av 5 pass och det är endast på ren jävla vilja. För jag vet att jag vill dit egentligen. Jag hade inte varit besviken på mig själv dock om jag tagit en vilovecka . Jag får sällan ångest för utebliven träning, som limpan säger: träningen ska man längta till och det ska vara kul att träna!

Så är det ❤️

Men, stolt och nöjd att jag tagit mig dit men ibland lär jag kanske tänka att jag hållt på med detta i två år nu. Detta var första gången det kändes tråkigt. Jag är bara mänsklig jag med. Även om jag gärna tror att jag klarar allt. Envisa jävel haha.

Igår efter en nap vaknade jag upp med ett helt nytt tankesätt. Jag längtade verkligen till gymmet!  Jag var aspeppad hela vägen dit och peppade med limpan. Det levererades ett jättebra överkroppspass. Gick därifrån med ett leende och längtar till nästa pass.

Imorse vägde jag mig.

Jag har inte gjort det på väldigt länge då jag dels gick upp ganska mycket under flytten och julen. Det blev lite kaos där med kosten. Och dels för att jag känner att jag blir stressad av vågen.

Imorse var jag ganska nervös då jag känner att jag inte tappat någonting . Men, jag är faktiskt 0.3 kg från min lägsta vikt någonsin. Det känns fantastiskt kul! Nu vill jag bara kriga på. Förhoppningsvis går jag inte upp den kommande veckan då det är "den" veckan. Vi får se helt enkelt. 

Nu ska jag hoppa in på jobbet. Börjar en timme tidigare idag, lite övertid.