Kom precis hem från en PW / Joggingrunda med mamma. Vi sprang runt rudan igen och det var så kul. Jag blir så himla glad att jag klarar av det, jag kan fortfarande inte förstå det.

Jag kommer ihåg i skolan när jag alltid drog mig från att vara med när vi skulle, springa och så vidare för jag alltid har skämts för min kropp och att jag haft dålig kondition.. Jag har ju liksom aldrig tränat som nu .. 

Tankarna gick under tiden jag sprang och jag tänkte ganska mycket hur långt jag faktiskt har kommit. 

Jag får ofta höra att jag har en självdisiplin som heter duga eller att jag är så duktig som alltid drar mig till gymmet, men för mig är det inte så lätt som det kanske verkar... För det är det inte alltid! 

Men .. Jag vill ju verkligen det här. Jag vill gå ner i vikt. Jag vill bli stark och jag vill bli fit. Då lär jag ju kämpa för det, eller hur?

Något annat vore konstigt för mig. 

Det är väldigt många gånger jag sagt att "nä fan jag pallar inte gymmet idag" och bara tanken på att åka dit gör mig spyfärdig MEN väl där så är det så otroligt kul och känslan du får efteråt är ju kung. Du har ju aldrig någonsin ångrat ett pass, eller hur? Oftast är det när man som minst vill åka dit som bästa passen blir till, iallafall för mig :) 

 

Jag kan alltid försöka hitta på orsaker till varför jag inte ska ta mig dit. Det kommer alltid att finnas ursäkter, men kom förbi dom!!

Jag kan alltid skylla på min sjukdom, att låta den ta över mitt liv. Tror det är många som glömmer att det faktiskt ligger en ätstörning i bakfickan (som ännu inte är förbi, tyvärr.) samt en sjukdom som påverkar min ämnesomsättning negativt. Jag kommer få äta medicin resten av livet och jag tänker inte hänga läpp för det. Vill jag att det ska ta över mitt liv? 

Istället tänker jag kämpa, för det jag faktiskt vill -

Jag vill vara en frisk, stark och inspirerande människa. Och jag är nog på bra väg :)