Alltså nu kommer djupa Wiktoria fram här, Linus har somnat så jag har inte någon att prata med haha..
Iallafall.
Tänker lite på det här med självkänsla och självförtroende.. Vad är det som gör att jag inte tror på mig själv? Vad är det som gör att jag känner att jag inte duger?

Det är så jävla konstigt. Egentligen. Men så länge jag kan minnas har jag varit sån. Har alltid tryckt ner mig själv istället för att pusha på och berömma för de saker jag gör bra. Jag är så himla peppande till andra och tror på alla människor, alla kan. Men jag, nä jag är dålig för jag gick ju bara ner ett kg denna vecka. Eller jag är dålig för jag har varit sjuk två veckor. Varför kan jag inte tänka, fan va bra! 1 kg är grymt! Eller, jämför de där två veckorna med förra året - det var din vardag!
Det är ju så jag gör med andra, varför förtjänar inte jag att höra det då?

Tänk.. Vad mycket tid av mitt liv som gått bort åt att hela tiden trycka ner mig själv. Att inte kunna njuta av mat. Att inte kunna tycka jag är en grym tjej. Tänk vad mycket tid jag skulle sparat om jag gjorde det till något positivt?

Jag vill inte vara den som ser mig själv i spegeln efter jag ätit något jag inte "får" (vem fan ska bestämma det, egentligen?!) och hata mig själv, att grina och se alla dåliga saker med mig.. Jag vill se mig själv i spegeln och säga, de här är du värd! Du tränar bra, du äter bra och du FÅR. Det är okej!

Jag kan bli ledsen av att tänka på sånt här. Speciellt när jag tänker på vad jag utsatt mamma, pappa, ja, familj och Linus för. Vad de får stå ut med. Nu kommer tårarna..

Från och med imorgon ska jag fan lära mig att behandla MIG som jag behandlar ANDRA. Det är så jävla onödigt att inte göra det.

/ orkar inte läsa igenom.