Det blev såklart bättre efter zumban, stolt att jag åkte dit ändå. Terapi! Börjar bli lite ledsen över att hålla allt inom mig så jag tycker de är så skönt att komma iväg och bara köra.
Nu har jag dock lite panik då jag vet att det är sista april, mys på fredag, Uppsala och kalas för många i släkten. Jag vet, gott och väl, att det är val jag själv väljer. Men jag är så svag! Jag beundrar alla som går ner i vikt utan slit, de som har en dans på rosor. Jag försöker och jag kämpar varenda jävla dag och just nu går jag ner (ca) 1 kg i veckan och de känns åt helvete.. Motivationen är inte borta, jag sätter mig på cykeln och cyklar de där kilometrarna varje dag. Hur trött jag än är så tar jag mig till korpen. Hur frestad jag än blir på jobbet när de finns godis så köper jag inte, jag försöker att vara duktig och ändra min livsstil.

Men för mig är det inte en dans på rosor. Det är jobbigt, det är tufft och jag måste kämpa.
Klart jag unnat mig (lite mer på sistone...) men jag längtar till dagen då jag ser i spegeln att jag gått ner i vikt och kan säga "du är fan bra du, wiktoria."

Nåjaaaaa. Dags att sova. Klockan är snart halv elva - i vanliga fall skulle jag sovit för en timme sen!;)

(Tack för att du finns älskling!)